Unni lever ett lyckligt liv, nöjd med sin tillvaro. Så möter hon Niclas och de inleder ett intensivt förhållande. Men Niclas svartsjuka styr snart hela hennes liv. Unni Drougge skonar ingen, allra minst sig själv, när hon beskriver sitt eget sönderfall. Boven i mitt drama kallas kärlek är en självbiografisk roman om den destruktiva kärlekens kraft och hur den kan föra oss ända ner i  helvetet – men också om hur man hittar styrkan att ta sig upp därifrån.

Unni lever ensam med sina fem barn. Hon är etablerad författare, flitigt anlitad som föreläsare och har många vänner. Hon trivs med livet och har landat i tillvaron efter en uppslitande skilsmässa. Så gör Niclas entré och de blir djupt förälskade. Han är ung och tillgiven men väldigt osäker och Unni vill hjälpa honom, hon anar bara inte till vilket pris. Utåt är de ett lyckligt par, men hemma är tillvaron allt annat än idyllisk. Hon reser runt och föreläser om mäns våld mot kvinnor men lever själv i ett misshandelsförhållande. Medan hon bygger upp hans karriär offrar hon sin egen. Niclas' svartsjuka styr snart hela hennes liv. Bit för bit släpper hon taget om det viktigaste hon har: barnen, vännerna, skrivandet … Unni Drougge skonar ingen, allra minst sig själv, när hon beskriver sitt eget sönderfall.

 

Här kan du se Unni Drougge intervjuas av SVT med anledning av den nya romanen. Klicka här för att komma till SVT:s hemsida.

  

"Om man vill se hur den monstruöst bortskämda, manliga psykopatin ser ut i individuell skala, och hur listigt den kan förvandla en självständig bitch till mesigt offer, ska man läsa Unni Drougges nya bok, en sorgsen relationsskildring bortom försoningen.
Jag associerar mer än en gång till Isadora Duncans underbara självbiografi Mitt liv, och om Drougge hädanefter skulle ha svårigheter att bli accepterad i litteraturens finrum beror det på något annat än litterär kvalitet, jag har sett betydligt sämre böcker med slentrianmässig intellektuell stämpel. I så fall kommer Drougge att förringas för att hon tar för sig och spökar ut sig och gapar och gormar och dessutom är lika gränshysterisk, sårbar och samtidigt ofattbart stark som kvinnorna i Myggor och tigrar eller Agneta Klingspors senaste bok, Går det åt helvete är jag ändå född.
Jag är övertygad om att motståndet mot dessa böcker handlar om rädsla för den starka kvinnans obekväma kamikazelust att säga fula saker på ett fult sätt.

[…] Unni Drougges bok är en motståndshandling.”

Expressen, Aase Berg        Läs recensionen i sin helhet här

 

"Skoningslöst bra."

QX

 

"När Unni Drugge börjar borra på djupet tar en betydligt säkrare litterär gestaltning form. Hon granskar och rannsakar det sönderfallande 'jaget' i en destruktiv relation på ett sätt som knappast är förskönande för någon av de inblandade rollfigurerna men som trots allt ger det 'privata' en brännande känsla av allmängiltighet."

DN, Helena Lindblad            Läs recensionen i sin helhet på dn.se

 

"Det som är intressant med den här boken är dess beskrivning av hur våld och sedan hot om våld fungerar nedbrytande på en människa - snart räcker det att killen höjer rösten. Dess kartläggning av lögnens mekaniskmer och hur skulden fortplantar sig i en till synes oändlig kedja är också otäckt precis: 'Jag kunde tillochmed känna mig värdelös pågrundav vädret, om du anklagade mig för det.' I en irrationell, hotfull och närmast Kafkaartad värld kan straffet slå ner precis när och hur som helst - och det är mycket, mycket obehaglïg läsning."

Helsingborgs Dagblad, Jenny Högström

 

"Unni Drougge berättar verkligen allt och jag rodnar när jag läser. Ingenting är för personligt. Och jag gillar det, det finns verkligen en poäng med att inte väja för det allra mest intima, att löpa linan ut i bekännelsegenren. Det här är faktiskt det naknaste jag läst. 

[...] En viktig studie av kärleken där sensmoralen är att nej kärleken övervinner inte allt, och det kan vara livsfarligt att tro det."

Östran, Lina Samuelsson