"Jag väjer inte för heta eller tabubelagda teman – att skriva romaner handlar inte för mig om att stryka medhårs. Jag vill röra upp känslor och frågor kring vår samtid. Det är därför de flesta av mina böcker utspelar sig i det brinnande nuet. Jag tar gärna upp ämnen som etablissemanget sopar under mattan, eller också tar jag mig in bakvägen såattsäga – lägger en ny vinkel på det."

Unni Drougge slog igenom som författare 1996 med den delvis självbiografiska Andra sidan Alex som har beskrivits som en modern klassiker. Andra sidan Alex släpptes i ny pocketutgåva i samband med lanseringen av Penetrering. Unni Drougges debutroman Jag, jag, jag! kom redan 1994.

Sedan dess har hon kommit ut med följande titlar:

Andra sidan Alex (1996)

Regnbågens tid (1997)

Heroine (1998)

Meningen med män (1998)

Hella Hells bekännelser (2001)

Slyngstad events (2002)

Lutherska badet (2003)

Penetrering (2006)

Banal och genial. Så vill jag gärna bli ihågkommen. Så vill jag gärna att även mitt författarskap uppfattas. Banalt och genialt. Både underhållande och djupt. För mig har det aldrig funnits nån motsättning mellan högt och lågt, varken i kulturlivet eller i det verkliga livet.

I många avseenden är jag alltså en högst ordinär kvinna. Jag föddes i Lund där mina föräldrar utbildade sig och efter några kortare nedslag i diverse städer hamnade jag i en av alla dessa gudsförgätna hålor som genom sin tristess format åtskilliga framgångsrika stockholmare. Med andra ord är jag en lantlolla som sökte mig till storstan för att få laja i de lite större sammanhangen. Det enda som idag avslöjar min ”bonniga” härkomst är väl den dialekt som mina ungar älskar att göra sig lustiga över, särskilt sen Dan Beckman slog igenom. Jag låter som han, säger de. Men innanför den stöddiga storstadsmasken har jag gått och burit på de mest banala romantiska drömmar man kan föreställa sig. Drömmen om den lyckliga familjen, om det livslånga äktenskapet, den ogräsfria gröna vågen-idyllen, den spikraka karriären, det perfekt skötta hemmet och den stooora kärleken – alla dessa damtidningsdrömmar byggde så robusta bon i min skalle att de rämnade långt efter att min verklighet låg i ruiner. Fast vad vore ett författarskap utan krossade drömmar? Varför skulle man överhuvudtaget ha behov av att uttrycka sig konstnärligt om livet motsvarade alla ens förväntningar? Det är i författandet jag lappar ihop mig, det är genom att skriva som jag återtar kontrollen över mina brustna illusioner och kan utnyttja mina personliga fiaskon. På det sättet blir jag både banal och genial. Min jakt på lyckan förenar mig med stora delar av mänskligheten medan min olycka tjänar konsten.

I ett avseende är jag lyckligt lottad. Jag är en känd och läst författare, därför får jag ofta kontakt med mina läsare. De mejlar mig och de kommer fram till mig när jag är ute bland folk. Förr brukade jag bli nervös av dessa möten – jag var rädd att göra mina läsare besvikna för att jag inte är så märkvärdig som de kanske tänkt sig. Men med åren har jag insett att det är i ”vanligheten” vi möts, det är villkoren vi delar som förenar oss. Skillnaden är hur vi meddelar oss med omvärlden.

Nyligen träffade jag två av mina läsare under samma kväll. Den ena berättade högtidligt att en roman jag skrivit hjälpt henne att fatta ett livsavgörande beslut: hon bröt äntligen upp från en långvarig relation som nött ner henne psykiskt och fysiskt, tog sina två barn och flyttade till en annan stad där hon fullföljde sina avbrutna yrkesplaner. Den andra läsaren avslöjade glatt och brett att samma roman fått henne att köpa champagnefärgade underkläder. ”Min kille fattade ingenting”, sa hon. ”Jag som alltid bara har haft svart.”

Och det är väl typ så jag vill att mina böcker ska funka. På ytan och på djupet.

I livet – och i underlivet.

Banalt och genialt.

Unni Drougge, september 2006